Katrin Lindholm och Alma Fager
Samverkan mellan skola och kommun är jätteviktigt
Katrin Lindholm och Alma Fager är två starka exempel på att det finns mycket kunskap och empati kring unga anhöriga på kommun-nivå. Båda har mött barn och ungdomar som mått fruktansvärt dåligt på grund av att de har en förälder med kognitiv sjukdom.
Alma Fager är strategisk sjuksköterska för kognitiva sjukdomar i Helsingborg Stad och hon berättar om uppdraget att värna sjukas rättigheter genom att bemöta dem som en helhet – i sitt sammanhang. Det sammanhanget innebär ofta en familj med nära och kära, och ibland en familjesituation där barnen är relativt små och unga.
– De allra flesta unga anhöriga vill inte behöva förklara sig hela tiden, de håller sitt mående dolt, men det kan ta sig uttryck i andra signaler som det är ytterst viktigt att skolan uppmärksammar. Dessa signaler kan ju bero på en stor problematik i elevens hem.
Alma drömmer om att skapa en fysisk plats dit anhöriga kan komma och möta professionellt stöd utifrån den egna situationen.
– Det skulle även finnas möjlighet att träffa andra unga anhöriga i liknande situation som man själv har, så att man ser att man inte är ensam. Jag har varit engagerad i flera Ung Anhörig-läger och jag har sett med egna ögon betydelsen av sådana möten.
”Utmana dina fördomar om den här typen av diagnoser och ta reda på mer om vad de innebär”
Någon som verkligen vet vilken känslomässig kraft det finns i lägerverksamhet är anhörigsamordnare Katrin Lindholm. Hon tog initiativ till de allra första Ung Anhörig-lägren i Sverige.
– Den här typen av sammankomster räddar liv. Det vet jag. Och det har många unga anhöriga sagt till mig genom åren. Jag har sett det mesta; självskadebeteende, depressioner, ätstörningar, ångestattacker… och jag har sett hur välgörande det är att få befinna sig i ett sammanhang där man äntligen passar in med alla andra, där man hittar vänner för livet och där det finns vuxna som lyssnar och tar det som sägs på allvar. På lägren finns inga krav, barn får vara barn, säger hon.
Och det är väl just det senare som kan leda till psykisk ohälsa för en ung anhörig som inte fått möjligheten att bara vara liten. När rollen som barn tas ifrån en och man blir förälder till sin egen förälder. När man döljer hur ont det gör inuti, när man samtidigt måste prestera i skolan och kanske ljuga om hur allt är för kompisar och lärare.
– Det är ju jätteviktigt att unga anhöriga tidigt får en anhörigkontakt via kommunen, till exempel en demenssjuksköterska, fortsätter Katrin. Och att det finns viljor inom både kommunen och skolan som skapar kontaktvägar mellan instanserna. Skolpersonal har mycket att hämta från kommunen, information och erfarenhet som hjälper dem att hjälpa eleven.
– Utmana dina fördomar om den här typen av diagnoser och ta reda på mer om vad de innebär, råder Alma. Och var inte rädd för att närma dig en elev som du vet har den här familjesituationen. Ge inte upp om du inte får respons på din omtanke med en gång, var envis. Visa att du menar allvar. Det kommer få en positiv effekt, till slut.
– Och säg gärna till eleven att det är okej att skratta ibland. Prata gärna om vad som gör eleven glad, poängtera att det inte ligger någon som helst skuld i att ha roliga stunder, parallellt med att man är ledsen för sin förälders skull, säger Katrin.
För att ge ett exempel ur verkligheten vill de dela en sann historia om en ung flicka som samhället inte fångade upp i tid när hon blev ung anhörig. Vi kallar henne ”Emma”.
”Emma förlorar sin mamma i cancer som tioåring och familjen lägger locket på och går vidare. Man pratar inte om sorgen, åtminstone inte utåt.
Efter en tid utvecklar pappan en demenssjukdom och Emma visar tydliga signaler på att hon inte mår bra.
Betygen rasar.
Ingen bryr sig om det.
Emma är fjorton år och bor ensam med sin sjuka pappa. Hon börjar skolka och till slut ringer skolan hem. Pappan svarar glatt, så skolan går inte vidare i frågan om varför hon skolkar.
En dag kommer Emma hem och frågar sin pappa om hon får flytta ihop med sin kille. ”Jadå” svarar han, för han förstår inte vad det innebär på grund av sin sjukdom. Killen ifråga tar droger och misshandlar Emma.
Ingen gör något nu heller.
Emmas liv tar en vändning som inget barn ska behöva uppleva. Sorgen hon upplevt med förlusten av sin mamma, sorgen och oron hon upplever för sin pappa. Försöket att bli omhändertagen och älskad av sin pojkvän, som istället brukar våld och förminskar henne. Skolan som inte bryr sig. Samhället och världen omkring henne – som inte bryr sig.
Det krävs flera och svåra ytterligheter innan Emma till slut får hjälp att lämna pojkvännen och hon flyttar tillbaka hem.
Hem till sin sjuka pappa.”
– Så här hemskt kan det alltså bli om det inte finns medmänniskor på vägen. Någon som håller i handen och finns där som stöd. Vuxna i olika roller. Vi behövs, både från skolans värld och från kommunen. Så att de här barnen och ungdomarna inte hamnar mellan stolarna som den här flickan gjorde, utan får en ärlig chans, konstaterar Katrin.
