Annelie Georgsson och Ann-Marie Westerlund
Det finns ingen naturlig brygga mellan sjukvård och skola
Annelie Georgsson och Ann-Marie Westerlund har stor erfarenhet av att möta unga anhöriga i sina yrkesroller. Det här är deras råd till dig som arbetar inom skolan.
Annelie Georgsson är avdelningschef på Minnesmottagningen i Varberg och hon har även mångårig erfarenhet som kurator. Hon berättar om hur mottagningen agerar när det finns minderåriga barn i en familj där ena föräldern diagnosticerats med kognitiv svikt:
– Vi kopplar in vårt team kring patient och anhöriga för bland annat samtalsstöd och vi följer dem under lång tid. Om familjen godkänner det så erbjuder vi oss att prata med skolan och förklara situationen, eller så råder vi familjen att berätta på egen hand. Barn-perspektivet är alltid i fokus. Vi på Minnesmottagningen har så mycket kunskap som vi kan erbjuda skolan, den som möter unga anhöriga som elever behöver inte uppfinna hjulet själva. Vi måste försöka hitta vägar till kommunikation som överbryggar gränserna.
– Tyvärr är det ofta så att den friska föräldern tror sig skydda barnet genom att hålla det utanför saker och ting, men vi har flera gånger sett att detta kan leda till större svårigheter i framtiden. Ärlighet och öppenhet är oftast det allra bästa, säger Ann-Marie Westerlund, demenssjuksköterska och länssamordnare demens i Region Västernorrland.
”Får du förtroende av en elev som väljer att öppna sig för dig så tänk på vilket ansvar detta innebär ”
Hur skulle ni beskriva måendet hos unga anhöriga, en generell bild?
– De är så sköra och så sårade. Min känsla har ofta varit att det är barn som är satta på ”undantag” i sina barnaliv. Både sjukvård och skola har en skyldighet att hjälpa dessa barn och unga till någon form av stabilitet och fasta rutiner som leder framåt. Gör inte misstaget att tro att det är det barn som är mest utåtagerande som mår sämst, det kan mycket väl vara det barn som tar minst plats och som håller allt inom sig som senare drabbas av psykisk ohälsa, konstaterar Ann-Marie.
– De här barnen tar på sig alldeles för mycket ansvar och dom bär ofta sin anhörigsituation som en stor hemlighet. De orkar inte berätta om sin förälders sjukdom hela tiden, risken att inte bli förstådd eller till och med ifrågasatt är alldeles för stor. Får du förtroende av en elev som väljer att öppna sig för dig så tänk på vilket ansvar detta innebär, eleven blottar sitt innersta och kommer att bli dubbelt sviken om du inte löper linan ut och gör vad du kan för att hjälpa, säger Annelie.
Ann-Marie håller med:
– Hör du en varningsklocka så förbli inte passiv! Det är alarmerande om en skola rycker på axlarna inför de prövningar som unga anhöriga kämpar med.
Var uppmärksam på dessa signaler
Enstaka tillfällen är oftast ingen anledning till agerande, men ser du ett mönster i nedanstående punkter så bör du reagera. Hur har din elev det på hemmaplan?
- Smutsiga kläder.
- Allmän ovårdnad.
- Ofta hungrig.
- För små skor, för små kläder.
- Ingen matsäck på utflykten.
- Läxorna är inte gjorda.
- Eleven är ofta väldigt trött.
- Eleven har bråttom hem.
- Inga kompisar följer med hem, eleven går ensam.
- Eleven är ofta hemma från skolan.
Detta kan du göra
- Börja med att kontakta den andra föräldern (om hen finns). Erbjud praktisk hjälp för barnets vardag, kom med konkreta förslag.
- Kontakta gärna närmaste specialistmottagning och ställ allmänna frågor om förälderns diagnos, kunskap hjälper dig allra bäst i din roll till eleven.
- Diskutera läget med dina kollegor. Hur kan ni tänka utanför boxen för att hjälpa till?
Kan ni t ex…
… ordna så att skolbespisningen skickar med matlådor, till elevens träning eller kvällsmat hemma?
… erbjuda hjälp med läxläsning, alternativt kontakta någon i era nätverk som gärna ställer upp?
… lyfta bort kraven på vissa prestationer i skolan, så att eleven orkar med?
… se över alternativet med en stödfamilj, kanske via diskussion med BUP?
Handen på hjärtat: Vilka anpassningar gör ni redan för elever med andra behov och svårigheter? Det är alltid bättre att göra NÅGOT än ingenting alls.
Goda råd för ett stöttande och konstruktivt samtal
- När du talar med din elev så gör det inte av nyfikenhet för att erbjuda medlidande, gör det för att du vill använda dig av informationen du får till att underlätta elevens situation. Agera efter samtalet och visa eleven att din omtanke är genuin. SÄG inte bara att du vill hjälpa!
- Skapa tid för samtalet. En hastigt utslängd fråga om hur livet är kommer du förmodligen inte särskilt långt med. ”Som man frågar får man svar”… eller hur? Ge dig inte, var envis och visa att du vill ta dig tid att lyssna.
- Erbjud eleven att du kan berätta för övriga vuxna i skolan, så att eleven slipper göra det. Det kräver en enorm kraftansträngning för eleven varje gång hen måste förklara vad mamma eller pappa har för sjukdom och vad den innebär.
